Om jag minns rätt, så skrev jag för länge sen ett blogginlägg om att jag är allt annat än formell och känner mig obekväm med att bli niad. Jag försöker vänja mig, och inse att jag börjar se mogen (gammal?) ut, så att det är helt normalt att yngre människor, som jobbar inom kundbetjäning, säger ”ni” när de tilltalar mig. Det kan också hända att det hör till branschens policy, och indikerar hövlighet, inte avståndstagande. Hursomhelst är det lite så att jag börjar titta mig omkring efter de där andra som också tycks ingå i tilltalet om någon säger ”ni”…
Jag har också tidigare berättat om min nya hobby, att lära mig spanska. Spanskan är lite krångligt uppbyggd när det gäller verbformer och tilltal. På sätt och vis underlättas inlärningen av verbformerna av att jag kan finska. De är nämligen liknande – verb böjs efter person (åtminstone i presens, längre har jag inte kommit, ack och ve när man ska börja böja ännu mera), så att man t.ex. inte behöver säga ”yo leo” (vilket betyder ”jag läser”), utan det räcker med ”leo”, så vet man vilken person det är som läser. Liksom ”luen” på finska. Det intressanta är, att när man ska vara hövlig på spanska, så niar man inte, man säger i stället det som motsvarar han/hon eller de. Alltså ”vill hon ha kaffe”, i stället för ”vill Ni ha kaffe” (singularis) respektive ”vill de ha kaffe” i stället för ”vill Ni ha kaffe” när man vänder sig till flera. Jag tänkte på det där igår, och på att man åtminstone i Sverige kunde tilltala personer på det viset förr i världen. ”Vill hon”, kanske inte fullt så artigt, eller ”Vill Selma ha kaffe” i stället för att använda du eller ni.
Skojigt nog råkade jag ut för att bli tilltalad med ”hon” i dag, jag som så sent som i går hade tänkt att så gör man inte i Finland. Jag hade svårt att låta bli att dra på munnen. Det var när jag skulle få bilen besiktad, och den (i mina ögon) unga besiktningsmannen frågade ”vill hon stanna här, eller kommer hon med och titta?” Han sa det på dialekt, men eftersom jag inte talar samma dialekt kan jag inte återge exakt hur det lät. Jag svarade artigt att jag stannar här. Jag sitter gärna och dricker kaffe och läser Vasabladet medan de sköter sitt jobb. Fast sen, när han kom tillbaks efter välförrättat värv, och berättade varför bilen blev underkänd, duade han mig utan problem.
Nu vet jag ju inte om det är vanligt i hans dialekt (jag skulle gissa Vöråtrakten, men är dessvärre inte så insatt att jag kan skilja mellan t.ex. Vörå- och Maxmodialekt) att man tilltalar kvinnor med ”hon”, så att det var därför han sa hon när han ville vara hövlig. Eller om han kände sig kluven gällande om jag var så gammal att jag ska nias, eller tillräckligt ung för att duas.
Är det nån av mina läsare som kan svara på om det finns trakter där man säger ”hon” som tilltal?