vad ska barnet heta?

Kristina  skrev ett inlägg om att välja namn till sina barn, och det ämnet intresserar mig så mycket att jag kände att jag ”måste” skriva ett eget inlägg om saken, annars hade min kommentar blivit längre än hennes inlägg 🙂

Nu är ju saken inte direkt dagsaktuell för oss, eftersom yngsta barnet redan är 19, men jag lever ju fortfarande i den där världen där jag är väldigt mycket mamma och väldigt intresserad av sånt som rör barn och familj. Visst, tiderna förändras, men jag tänker mig ändå att det finns mycket som är bestående när det gäller att få barn och att sköta barn. Själv önskade jag mig fyra barn, eller minst två och högst sex, och det blev fyra.

När vi väntade vårt första barn funderade vi förstås mycket på vad barnet skulle heta. Jag ville ha ett namn redan från början. Att barnet inte skulle vara ”babyn” eller ”lillen” el.dyl. fram till dopet. Hen skulle vara en egen person med ett eget namn så fort hen var född. Maken har ett fadderbarn, sin brorson, som heter Roger Matias. Maken råkade få syn på fadderbrevet i en låda och sa spontant att Matias är väl ett trevligt namn, kanske vår baby kunde heta det? Jag tyckte också att det lät bra, och så skrev vi Matias som namnförslag ifall det skulle bli en pojke och Elisabeth om det skulle bli en flicka. Elisabeth bara för att jag alltid gillat det namnet.

Det blev en Matias, och jag skulle förmodligen ha stavat namnet Mattias med två t, men så hade hans farmor broderat en vepa med devisen ”Lär dig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta” till Matias och skrivit hans namn med ett t på baksidan av vepan, så det fick bli så. Vad vi inte alls hade koll på då, var att Matias/Mattias/Mathias var och kom att vara ett väldigt populärt pojknamn då, i slutet av 80-talet, och också på 90-talet.

Min mommo tyckte att det var för bedrövligt att pojken skulle heta Matias. När hon var barn var det bara gamla gubbar som hette Mattias. De kallades ofta Matt. Själv hade jag aldrig känt nån gammal Mattias, så för mig lät det inte gammalt alls. Däremot tyckte jag att det lät urgammalt när vissa bekanta gav sina söner namn som Jakob och Isak, ojoj, nu är det bara Abraham som fattas för att de gammaltestamentliga patriarkerna ska ha återuppstått, tänkte jag. Numera är man ju så van med både Jakob och Isak att de namnen inte alls känns ålderdomliga, men någon liten Abraham har jag faktiskt inte träffat.

Sen ville jag att barnen skulle ha tre namn, eftersom jag gillar det där med namn och man får ha tre förnamn i Finland. Jag ville också vara traditionell och släktkär, därför blev det ett förnamn från min släkt och ett förnamn från makens släkt. Med första barnet var det enkelt – han fick heta som morfar och farfar. Matias John Magnus.

När vi väntade vårt andra barn (det är 1 år och 11 månader mellan de två första) var jag helt övertygad om att jag ville att barnet skulle heta Marina om det blev en flicka. Matias och Marina skulle låta så bra tillsammans, tänkte jag. Marina är också ett namn som jag alltid gillat. När jag gick i folkskolan (jo, jag är så gammal att jag har gått i folkskola och inte i grundskola) hade jag en väldigt trevlig klasskamrat som hette Marina. Och när jag gick i Värdinneskolan som 19-åring, delade jag rum med en annan trevlig Marina. Tänk, jag minns inte ens vad vi hade som namnförslag ifall Marina hade blivit en pojke? Kanske Martin?

Marina Ida Margareta, heter hon. Ida efter makens farmor och mormor, båda hette Ida, och Marinas egen farmor hette också Ida, fast hon hade Alice som tilltalsnamn. Margareta efter mig och min mamma, vi heter Margareta i andra namn.

Sen dröjde det lite längre till barn nr 3, eftersom jag utbildade mig till barnmorska mellan nr 2 och nr 3. Annars tror jag nog att jag velat ha barn nr 3 ungefär när Marina var tre år. Jag har haft lätt för att bli gravid, det har tagit högst två månader efter att vi börjat försöka…

Martin Anders Johan föddes när Matias precis hade fyllt 8 och Marina 6 år. Martin var också ett sånt där namn som jag alltid gillat, av någon anledning. I något skede av ungdomsåren, när jag inte ännu på allvar funderade på att bilda familj, hade jag fantiserat om att jag skulle ha fyra barn som skulle heta Johnny, Jenny, Daniel och Martin. Maken var inte särskilt förtjust i namnet Martin, men lät mig få min vilja fram, eftersom Matias, Marina och Martin ju lät bra ihop. Att de två andra namnen blev Anders Johan är en släktgrej, makens farfar hette Anders Johan, och det hette min morfarsfar också.

Nummer fyra föddes när Martin var ca 1 år och 8 månader. Då var det knepigare att hitta på ett namn. Vi tyckte ju att vi ”måste” hålla oss till Ma-traditionen, när vi nu redan hade tre barn med namn som börjar på Ma. I vår by är det många som heter Näsman i efternamn, så det fanns redan Marcus och Mats Näsman. Onödigt att ställa till förväxling med att välja samma namn som någon bysbo har (dessutom är de släkt med oss), tyckte vi. Vi tittade i almanackan, grubblade och funderade. Mauritz och Mats-Erik var två förslag, som röstades ner. Max, fick det bli. Att folk sen trodde att vi hade uppkallat honom efter radioreportern Max Jansson, fick vi ta med jämnmod. Max Albert Viktor. Albert efter min pappa och hans pappa, pappa heter John Albert och hans pappa hette Albert Leander eller om det var Leander Albert, nu blir jag osäker. Han kallades visst Bert. För mig var han ”faffa”, och jag var så liten då han dog, fem år om jag minns rätt. Viktor efter makens morfar.

Om någon av de två yngsta hade blivit en flicka hade hon fått heta Magdalena Eva Elisabeth. Och hade vi fått en flicka till hade det troligtvis blivit Margita, men då vet jag inte vilka andra namn vi skulle ha valt… 🙂