får

För dem som inte bor i Korsholm eller i Vasatrakten, kan jag berätta att vi i våra trakter har möjlighet att köpa eller prenumerera på en utmärkt lokaltidning, ByaNytt, som utkommer ca en gång per månad. I senaste numret av ByaNytt kan man bl.a. läsa en artikel om en fårfarmare.

Det fick mig att tänka på mina egna blygsamma erfarenheter av får. När jag var barn, hände det sig att mina morföräldrar hade sommarfår. Ett år hade de två får, Maja och Pelle. Jag är inte säker på om det var samma Maja eller en annan Maja som vi brukade gå med i koppel som en hund. Det var skojigt. Maja tyckte om promenaderna, och det gick också att springa med henne i kopplet, hon sprang ivrigt så att den stora magen skumpade. För stor mage, det hade hon. Hushållsfår, liksom hushållsgrisar, hade åtminstone på den tiden (1970-talet) en icke föraktlig rondör, och det var inte så mycket tal om att köttet inte skulle vara så gott för att det var så fett. Hm, det var alltså medaljens baksida: man hade kul med sina Major och Pellar över sommaren, sen när det blev höst skulle de slaktas och så skulle man… äta sina vänner. Det var mindre kul. Tyckte jag då. Och antagligen är det så när man har få husdjur. För sen när jag blev mjölkbonde, om inte förr, fick jag lägga av med dylika sentimentala tankar och i stället ta till mig det som vår utmärkta lärare Inga Swanljung sa när jag gick i Värdinneskolan – man har ju gett djuren ett så gott liv som möjligt medan de lever, och tagit hand om dem på bästa sätt, så inte är det synd om dem för att man äter upp dem sen när de är döda.

När jag jobbade som lantbruksavbytare var jag aldrig avbytare på nån fårfarm. Däremot hände det att mjölkbönder hade ett antal får i nån kätte i fähuset. De var rara på sitt sätt (fåren alltså… men inte var det nåt fel på bönderna heller… äh 🙂 ), men rysligt tröttsamma då de så sällan kunde hålla käf… tru… mun… vadheterdet… mulen. Så fort de såg en människa var det ”määä” och ”bääää” för hela slanten. Tillochmed när man hade gett dem mat, määade de och bääade med munnen full av mat. (Man skulle gott ha kunnat säga som grannen brukade säga för att retas med sina sommarfår ”ji ni dom i hovo” (är ni dumma i huvudet) och de svarade ”nääää” 🙂 ) Men jag tror inte att de är dumma. De är bara förfärligt sociala.

Ändå fanns det en tid när jag övervägde att börja ha får. När det blev klart att vi inte skulle kunna fortsätta som mjölkbönder, och jag funderade på vad jag skulle kunna göra för att försörja mig och ändå kunna fortsätta att jobba hemma. Det blev inga får. Det fanns ingen lönsamhet i dem, tråkigt nog. Fastän de ger både kött och ull. Det är nog något fel på systemet, då det är så… I stället blev det studier för min del, och, tja, resten är historia. Och jag bor redan på landet, och vet vad det vill säga att odla sin jord och ha djur, så någon romantisk tillbaka till naturen-flipp lär jag aldrig få.

Men jag gillar får ändå, och kor, och andra djur 🙂

tänkvärt

Mitt arbete består av undervisning och forskning, om man beskriver det i stora drag. I praktiken omfattar ”undervisning och forskning” många olika moment. Dessutom har vi ”universitetens tredje uppgift”, att föra ut forskningsbaserad kunskap till samhället, som kräver sin del.

I detta jobb ingår en massa läsande. Man läser böcker och artiklar i de ämnen man ska undervisa i, man läser böcker och artiklar för att ingår i forskningsarbetet, man läser för att rent generellt hålla sig uppdaterad med det som händer inom den vetenskap man representerar, i mitt fall alltså vårdvetenskap.

Nu håller jag på att läsa in mig i ämnet vetenskapsteori, eftersom jag för första gången i mitt liv kommer att vara inkopplad på undervisning i det ämnet också. Närmare bestämt vetenskapsteori för humanvetenskaper, dit den vårdvetenskapliga tradition jag representerar hör. För närvarande håller jag på med boken ”Reflective Lifeworld Research” av Karin Dahlberg, Helena Dahlberg och Maria Nyström. I förordet skriver Karin Dahlberg något som träffade mig med stor kraft då jag läste det idag: ”With this book I want to honour all living discussion and the openness to something which does not necessarily belong to mainstream. Live and let live.” Fritt översatt handlar det om att författaren vill hedra all levande diskussion och öppenhet inför sådant som inte nödvändigtvis hör till det traditionella, det konventionella, det ”vanliga”. Lev och låt leva.

Så självklart, och ändå så svårt. Inte bara inom vetenskaperna, utan i livet i stort. Så självklart att en levande diskussion också innebär att alla inte alltid är av samma åsikt. Så svårt att smälta åsikter som visar att den/de andra inte alls tycker som jag. Så självklart att vi inte upplever allt på samma sätt. Så svårt att känna att den/de andra inte förstår hur jag upplever saken. Så självklart att känslor väcks. Så svårt att låta bli att bli ledsen eller arg. Och ändå så viktigt. Att våga lyssna och ta in också det som inte passar in i mitt tankesätt. Att respektera det annorlunda. Att ge utrymme för mångfalden.

Och att inse att inte min värld rasar samman för att inte alla tycker som jag.

hästar

I gårdagens Vbl kunde man läsa ett reportage om hästböcker. För en f.d. hästflicka var det synnerligen intressant läsning. Oj, vad många hästböcker jag har slukat i mina dar! Och jag har varit med i Wahlströms Ponnyklubb i åratal, dottern var med i Polluxklubben…

Men nån egen häst blev det aldrig. Jag blev aldrig så duktig på att rida att jag skulle ha platsat i hästägargenren. Dels hade jag då, liksom nu, så många intressen. Det finns alltid så mycket som jag vill. Jag slutade rida i 16-årsåldern, då stallägaren gick i konkurs och jag borde ha sökt mig ett annat ställe att rida hos. Men det råkade sammanfalla med min första nära-utbrändhet-period, så det fanns också andra skäl att rensa i tillvaron. Det blev ingen fortsättning. Efter det har jag bara suttit på en hästrygg två gånger. En gång medan jag gick i ”sjukis” och en gång tillsammans med dottern. Dottern fick lov att sluta rida pga. allergi.

Jag blir glad över att läsa att ”varje hästflicka vet att det är fel”, när folk tror att flickor genom kärleken till hästen förbereder sig inför utvecklingen till ”lidelsefull flickvän, kvinna, fru och mor”. Hästar och tänkbara makar spelar inte alls i samma division. Och det kändes så fånigt när jag hade slutat rida, och en kompis pappa frågade om jag bytt ut hästarna mot pojkar. Det hade jag VERKLIGEN INTE. Dels kan man väl tänka att min indignation kom sig av att jag de facto inte hade nån pojkvän, dels av att jag inte för mitt liv (då) skulle ha erkänt att man kunde vara intresserad av pojkar (i pluralis, alltså, man väntade ju på DEN RÄTTE, för sjutton), men dels också för att jämförelsen är fullständigt absurd.

Men jag håller också med om att livet med de riktiga hästarna inte motsvarade det rosenskimmer som framställs i hästböckerna. Hästar är inte alltid så lätta att kommunicera med, som Sofie Knutar så riktigt konstaterar i en kolumn i Vbl. Man tyckte att man gjorde så som det stod i böckerna att man skulle göra, men inte visade ridskolehästarna en nån överdriven tillgivenhet, direkt, de la öronen bakåt och blängde skitsurt på en som tack.

Nåja. Om jag skulle ha en familjemedlem som skulle vara väldigt duktig på det här med hästar, skulle jag nog ändå gärna ha en häst ”i huset”…

snö

Tänk att lite fruset vatten i kristallform kan väcka så många känslor och ställa till med så mycket….

Jag gillar faktiskt att det kommer snö, det kan inte hjälpas. Jag vet att det blir halt, att det är jobbigt för de som ska skotta snö, att vintern är lång, att det blir slask när den smälter (för smälter gör den ju). Men ändå. När jag ser solen lysa på den vita marken idag bara ler jag…

Och känner inget krav, bara ett eventuellt önskemål om att jag skulle komma mig för att masa mig ut och plocka bort utemöblerna, grillen och de vissnade sommarblommorna… Men jag måste ju inte! 😉

krav

För en tid sen skrev jag om Förväntas. Krav är lite liknande. Att jag tänker på krav nu, har att göra med att jag från olika håll har hört att folk gillar hösten, för att den inte är förknippad med så många krav.

Jag minns en gång för många år sen, då det var vår, och en person sa till mig att hon inte gillar våren, den är förknippad med så många krav. Jag blev väldigt förvånad då, för jag hade aldrig tänkt i de banorna. Våren är min älsklingsårstid, då ljuset återvänder – jag älskar ljuset och inte minst de ljusa nätterna – och man har hela sköna sommaren framför sig. För mig är det en glad förväntan, inte en kravfylld sådan. Nåja, i viss mån kanske den känslan dämpades lite under de år jag jobbade som jordbrukare, då sommarhalvåret var det mest arbetsintensiva, men ändå gillar jag ljuset och våren.

Men visst är det märkligt att årstider kan uppfattas som kravfyllda eller kravlösa? Eller att vissa tider på dygnet kan uppfattas som det ena eller det andra. Jag har också hört folk säga att de gillar att sitta uppe om kvällarna, för den tiden på dygnet känns så kravlös. Jag minns speciellt ett sånt tillfälle, då jag verkligen blev förvånad. Jag var säkert rätt stressad just då, och tyckte inte att t.ex. högar med ovikt tvätt osv. kändes mindre pockande bara för att det hade blivit ett visst klockslag. Eller för att det skulle ha varit höst, om det nu var det, heller.

Så, precis som med Förväntas, vem är det som ställer krav, och vilka, och när… det tål att tänkas på. Både när det gäller årstider, tider på dygnet, och … högtider.

ny look

Mina ögon råkade falla på en detalj i ett reklamblad. ”Ny look i köket”, utropas det. Och saken gäller en vattenkokare, en brödrost och en kaffebryggare som matchar varann. Jag som inte bryr mig så mycket om ”looken”, utan ser alla dessa grejor som bruksvaror som man byter ut när de slutar fungera, fick ta  mig en funderare igen. Finns det faktiskt folk som byter ut fungerade köksapparater bara för att få en ny look i köket? Och, finns det då också folk som absolut måste köpa nytt av alla tre för lookens skull, om det är bara t.ex. kaffebryggaren som gått sönder? 

Visst är det trevligt med en ny look ibland, men ändå…

Nåja, nog köper jag nytt ibland också, utan att det gamla har gått sönder. Igår, t.ex. Men det var inte apparater, utan lite nya smådetaljer att ha i mitt arbetsrum på jobbet: en löpare, en tablett, en filt och två ljus. Och så tog jag hem det jag haft där tidigare, så får jag lite nytt i hemmet samtidigt.  Jag ville ha en filt, det är lite svalt i mitt arbetsrum, och så tyckte jag att jag kunde pigga upp rummet i övrigt också med lite färg.

Ibland vill man ha en ny look på sig själv också. Men jag tror inte att jag skulle vilja bli ”pimpad” av någon stylist för att få en ny look. Jag vill bestämma själv…

butiksstölder

Idag kan man läsa en FNB-notis om butikstjuvar i Vbl. Visst är det förargligt att folk stjäl så att det höjer priserna för folk som betalar för sig (sade hon, helt utan att vara skenhelig 😉 ). Det som förvånar mig är vad folk stjäl. Det står att stölderna av barnkläder, rakblad och speciella köttprodukter har ökat. Och att allt fler tjuvar är proffs.

Ok…. barnkläder. Undrar om de säljer dem vidare då, eller om de leker Robin Hood och för barnkläderna till fattiga barn? Men rakblad?????? Varför i all sin dar organiserar man brottslighet för att komma åt sånt? Jag som har trott att jag har livlig fantasi har ändå svårt att hänga med i den tankegången. Det lär väl inte löna sig att sälja dem vidare, eller? För Robin Hood rakbladen till fattiga, skäggiga män? Eller till håriga kvinnor? Och det där med ”speciella köttprodukter”, det kan ju inte bero på att folk är hungriga om det är så viktigt att köttprodukterna är speciella.

Ja, det finns mycket man inte förstår sig på här i världen… i stort och i smått.

skenhelighet

Idag har jag funderat mycket på vad det egentligen innebär att vara skenhelig. På något sätt känns det som att det har gått inflation i det begreppet, liksom i så många andra begrepp. Det känns som att det skulle ha blivit något av en legitim kliché att påstå att människor som är av annan åsikt eller t.ex. företräder s.k. konservativa värden är skenheliga.

För mig är skenhelighet nog mera begränsat och allvarligt än så. Jag har inte följt med den s.k. homodebatten i tv, men har märkt att de som kritiserar t.ex. Päivi Räsänen för hennes uttalanden gärna talar om skenhelighet. Man må tycka vad man vill om hennes åsikter, men jag uppfattar dem inte som skenheliga. För som hon själv sa i radion idag, det är hennes ärliga åsikt som hon står för. Då är det väl inte skenheligt? Om man med skenhelig i så fall menar ”inte heller felfri”, ”minst lika god kålsupare” så är vi ju alla skenheliga, och då mister begreppet sin betydelse. Alla har vi ideal som vi inte (alltid) lyckas uppnå. Om man, som i exemplet är motståndare till utlevd homosexualitet, blir man inte automatiskt skenhelig trots att man är mänsklig och som människa behäftad med svagheter och brister. Skenhelig skulle man däremot vara om man öppet fördömde homosexualitet och sen i smyg skulle tafsa på personer av samma kön så fort man kommer åt.

Så, oavsett vilka åsikter man förfäktar, skulle man kunna ta sig en tankeställare gällande vilka tillmälen man tillskriver åsiktsmotståndarna…

barndomens matminnen

Ikväll har jag unnat mig en riktigt skön stund i vågrätt läge på soffan. Jag läste en impulsinförskaffad fitnesstidning och bläddrade också i en tidning med matrecept. Två av mina glädjeämnen här i livet – motion och mat 😉

I den ena tidningen fanns ett batteri med frågor ställda till en finsk kändis (som jag inte visste vem det var. Inte så konstigt. Det var en skådespelare och jag ser ju inte på tv så ofta och går ännu mera sällan på teater. Och läser inte skvallertidningar, annat än hos frissan och tandläkaren, och då är det svenska tidningar, inte finska). Den första frågan gällde vilket som är hennes första matminne från barndomen. Det fick förstås mig att tänka till också.

Jag minns inte vilket mitt första matminne är. Däremot har det berättats för mig att jag var väldigt förtjust i mannagrynsgröt när jag var ett år. Jag brukade äta mannagrynsgröten med socker och kanel på. En gång hade pappa (?) lagt kryddpeppar i stället för kanel, och förstod inte varför jag grät… Jag gillar dock fortfarande mannagrynsgröt med socker och kanel, men det är nog jättesällan jag äter sån gröt numera.

Jag minns också att jag var synnerligen förtjust i smörgås med leverpastej och ättiksgurka. Inte såna där söta Felix smörgåsgurkor *ryser*, utan inlagd gurka av Ålandsgurktyp. Leverpastejen skulle inte vara sån där tjock, skivad pastej, utan leverpastej på tub. Det gillar jag också fortfarande. Fast jag vet inte när jag skulle ha köpt nån sån senast. Leverkorv har vi däremot ibland. Ålandsgurkorna har jag däremot blivit försiktigare med sen Viktväktarna gjorde mig uppmärksam på att inlagda grönsaker innehåller onödigt mycket socker.

Och mina älsklingsrätter var spenatsoppa med kokt ägg, samt leversås med morötter. 🙂 Kanske inte det som barn brukar älska allra mest i matväg. Underligt, förresten, att jag gillade leversåsen. För inte åt jag ju den utan potatis, vad jag kan förstå, och kokt potatis har jag aldrig varit särskilt förtjust i… Jag var över 30 år innan jag insåg att det faktiskt finns folk som tycker om kokt potatis, på riktigt. Tidigare trodde jag att det var bara som de sa för att man skulle äta upp maten. Jag är fortfarande inte särskilt förtjust i potatis. Men jag äter en eller en halv kokt potatis mest varenda dag, för att det är inhemsk och vitaminrik föda, billig att odla, och, tja… alternativen är minst lika kolhydrat- och kaloririka…

Förresten tycker jag fortfarande om både spenatsoppa med kokt ägg och leversås med morötter. Nässelsoppa med kokt ägg går också bra.

Däremot avskydde jag ärtsoppa och köttsoppa. Jag kan inte påstå att jag gillar någondera nuförtiden heller, men jag äter artigt en liten portion om sådant serveras.

Intressanta matminnen från barndomen är då jag för första gången smakade yoghurt, respektive paprika. Vad jag kan minnas gillade jag nog yoghurten. Trots att det var jordgubbsyoghurt, som inte vare sig är eller har varit min favorit. Numera gillar jag naturell yoghurt bäst. Helst med frukt och/eller müsli. Annars tycker jag också om Arlas citronyoghurt, som man brukar få i Sverige. Hoppas den finns kvar. Valios citronyoghurt blev inte så långlivad. Den bulgariska citronyoghurten som finns att köpas i Finland nu är ätbar, men inte riktigt lika god. Paprika gillade jag inte. Men jag har lyckats vänja mig. Både med paprika och med vitlök, som jag hade synnerligen svårt för i början. Nu tycker jag att paprika och vitlök är såååå gott, både tillsammans och var för sig…

Nä, nu får jag nog sluta skriva om matminnen, jag blir så sugen… 😉

ledarskap och välbefinnande i arbetet

Det har sina risker att sätta en sån rubrik på ett blogginlägg, för nu kommer folk som googlar på ”ledarskap” och ”välbefinnande i arbetet” att få min blogg som en av träffarna, och så kanske de förväntar sig ett seriöst vetenskapligt inlägg, och blir besvikna. För än en gång har jag varit med om något intressant, och vill dela med mig några högst personliga reflektioner, inte göra en vetenskaplig recension.

Jag är ju så här positiv för det mesta och tycker att allt möjligt är så intressant. 🙂 Idag har jag varit på HTTS regionala temadag i Vasa, och temat var just ledarskap och välbefinnande i arbetet. HTTS står för Hoitotieteiden tutkimusseura (Sällskapet för vårdvetenskaplig forskning) och är en förening för främjande av vårdvetenskaplig forskning. Lokalavdelningarna ordnar bl.a. såna här temadagar för att föra ut forskningsresultat till intresserade. Dagens temadag hade tre föreläsare: Pauliina Marjala, Terese Bondas och Rinna Ikola-Norrbacka. Programmet kan den som är intresserad se här.

Ledarskapet är onekligen av stor vikt för välbefinnande i arbetet. Det finns naturligtvis många andra faktorer som påverkar välbefinnandet, och det kom också fram att välbefinnande i arbetet hör ihop med generellt välbefinnande. Vad som däremot inte kom fram idag, i varje fall inte så tydligt, är hur medarbetarna också har ett ansvar för att ledaren ska kunna uppleva välbefinnande i arbetet.

Pauliina Marjala har studerat välbefinnande i arbetet inom olika kontext, hennes studie var alltså inte begränsad till vårdverksamhet, även om personer som arbetar som vårdledare fanns med som informanter. Vi kunde konstatera att det också finns många drag hos välbefinnande i arbetet som är gemensamma för olika typer av arbetsplatser, även om varje kontext också förstås har sina särdrag. En intressant diskussion uppstod bl.a. kring huruvida en informant som var vad man skulle kunna kalla ”arbetsnarkoman” upplevde välbefinnande i arbetet eller inte. H/n tyckte ju själv att h/n gjorde det. Så den subjektiva upplevelsen var välbefinnande, trots att andra som läste berättelsen kunde tycka att h/n var så prestationsinriktad. Den berättelsen visade också på en uppenbar skillnad i synen på arbete, som gör sig gällande mellan olika generationer, men också förstås mellan olika individer: informanten hade alltid gjort sitt jobb klart, utan att fundera på vad klockan var, och hade svårt att förstå kolleger som var så intresserade av att ha ledigt att de går hem när klockan är slagen oavsett om det finns jobb kvar eller inte.

Terese Bondas berättade om en kommun i Sverige, där personalen inom primärvården vill införa hennes modell för caritativt ledarskap, dvs. ett ledarskap som grundar sig på människokärlek och barmhärtighet. Det var mycket intressant att höra, eftersom jag undervisar en hel del om den teorin, och jag väntar ivrigt på att få läsa mera om den aktionsforskningen, som verkligen har gett resultat och visat på att teorin håller. Ett caritativt ledarskap, liksom caritativt vårdande, handlar mycket om att ”se människan” och respektera den andras värdighet.

Rinna Ikola-Norrbacka talade om ett etiskt ledarskap. Hon har studerat ledarskap inom hälsovården ur ett förvaltningsteoretiskt perspektiv. En sak som tilltalade mig mycket var hennes reflektion kring etik och effektivitet. Att effektivitet inte ska ses som ett snävt ekonomiskt begrepp, utan också som det verksamma. Det är etiskt att vara effektiv, och effektivt att vara etisk.

En sak som jag tror är viktig för välbefinnande i arbetslivet, ur organisations- och ledarskapsperspektiv likväl som ur individperspektiv är öppenhet. Att inte smussla med beslut och processer. Att våga visa sina svagheter. Och att tala om hur man har det. Visst, vi ska reagera på att våra medmänniskor inte ser ut att må bra. Men, man kan inte vänta sig att alla i ens omgivning ska vara tankeläsare. I viss mån får man faktiskt skylla sig själv om man bara biter ihop och jobbar vidare trots att man tycker att man är orättvist behandlad, har för stor arbetsbörda osv. Öppenhet och kommunikation, det är viktigt. Trots att det leder till konflikter ibland.

Ja, det var en bra dag. Jag känner mig så inspirerad och glad och vill fortsätta med både det ena och det andra…