Så bra att skriva i bloggen om att man skulle vilja ha något nytt begagnat att ta på sig – vips så får man tre kassar med kläder av dottern för utvärdering och provning. Nu har jag provat och provat och sorterat bort det mesta, men också tagit en hel del ur sortimentet med varierande ”yess”, ”kanske” och ”jå faktiskt”. Det jag sorterade bort var ”för kort”, ”för bred”, ”fel färg”. Just nu vill jag helst ha överdelar som går en bit ner på rumpan och som sitter åt, inte nödvändigtvis som ett korvskinn men jag vill inte att linningen ska fladdra, var den än hamnar.
Mest övertog jag svarta plagg (surprise, surprise). Två tunikor/korta klänningar varav den ena var ”yess” och den andra var ”kanske”. Några korta kjolar och shorts. Shorts är självskrivna sommarkläder, korta kjolar är ”kanske”, eftersom jag faktiskt tröttnat lite på mina tidigare korta kjolar och funderat på att låta dem kila vidare i kretsloppet. Jag är ju egentligen en byxmänniska. Men jag tar i alla fall de där kjolarna för övervägande. Den jag tycker mest om är jag också mest kritisk till för att den har så hög midja. Jag undrar hur den funkar – om den hålls på plats eller om den glider uppåt. De korta trikåkjolar jag haft under de senaste åren har haft en tendens att glida uppåt. Jag vet inte om det beror på att jag a) har köpt för liten storlek b) sitter som en hösäck så att allt glider uppåt eller c) på att det lätt blir så om man är skapt så att midjan är smalare än höfterna. Antagligen en kombination av alla tre.
Nu har jag inte lust att klä av mig på en stund, så jag har lagt fram sex toppar till att provas vid senare tillfälle. Inte svarta, utan vita eller blå. Lite färg kan ju också behövas. Och den där ”jå, faktiskt” som jag redan har stuvat ner i min väska är neonfärgad, nästan orange och inte alls min färg men jag blev förälskad i den direkt. En sommar kan jag säkert ha den, det blir ju ändå bara ibland.
Den här blev jag emellertid allra gladast över. Faktum är att jag tänkte på den så sent som i förra veckan. Det är en Hard Rock-café t-skjorta som jag köpte till dottern för fyra år sedan då jag var i San Antonio, Texas, på konferens. Jag skulle gärna ha köpt en likadan till mig själv, men tyckte att det blev för dyrt. Så jag tänkte fråga dottern om hon har den kvar och om hon använder den eller om jag skulle kunna få ärva den och – tadaa, den fanns med i en av kassarna. Fotot ger inte riktigt rättvisa åt färgen, den är blå i olika nyanser och har lite turkost i sig också och jag tycker att den är alldeles förtjusande. Sensmoral: köp sånt du själv vill ha åt dottern, i tidens längd får du det tillbaka :p
Bra att kunna ärva plagg av dottern. Min dotter och jag har också samma storlek och kan låna varandras kläder ibland. Allt går ju tyvärr inte att låna då smaken är lite olika och vissa plagg känns lite för ungdomliga för mig. Tyvärr har hon en skostorlek mindre än mig, så skor kan jag inte låna eller ärva.
Jo, det är bra, vi brukar låna eller byta sinsemellan ibland. Alla plagg passar inte på båda, och så har vi inte heller riktigt samma preferenser, men ändå! När det gäller skor så brukar vi kunna låna varandras länktossor och gummistövlar, sällan mer än så. Dottern har ofta rätt höga klackar, och det klarar inte mina fötter av.
Det har hänt att vi i väninnejuntan haft inbördes” loppis” och på så sätt fått lite nya kläder. Bara två av oss har döttrar,så det kommer inga nya plagg den vägen.
Jag minns att vi diskuterade att ha inbördes ”loppis” på jobbet också en gång, men det blev inte av. Det kunde vara intressant!