resfeber

Jag funderar på det uttrycket nu, eftersom jag för närvarande lider ovanligt starkt av denna åkomma. Inte i betydelsen ”att känna rastlöshet och vilja åka nånstans”, som man tydligen ibland menar när man talar om resfeber, utan i betydelsen ”känna nervositet och rastlöshet och oro inför att man ska resan nånstans”. Jag tycker att jag inte brukar vara så här spänd. Visst, man är alltid lite pirrigt förväntansfull när man ska iväg, men jag brukar inte gruva mig.

Fast det ska säkert gå bra. Vart jag ska? Hit på arbetsresa… taxin hämtar mig i morgon bitti kl 05.00 och så kommer jag tillbaks sent på fredag kväll.

komplicerat

Det är sällan jag lyssnar på Radio Vega på lördagar. Idag råkade jag faktiskt göra det, då jag en smula oplanerat for till jobbet för att slutföra en uppgift som gnagde på min sinnesfrid. Det var programmet Lördax, och jag var till en början beredd att byta kanal, eftersom jag inte brukar gilla ”pratprogram”, i synnerhet inte i den finlandssvenska radion (ber om ursäkt, alla utmärkta programledare, det finns säkert massor av bra pratprogram, jag har bara inte råkat ha på radion när de har kommit). Men programmet var intressant, så jag ”stannade kvar”. (Man talar om att ”stay tuned” på engelska. Undrar vad det heter på svenska?)

Det talades bl.a. om att sånt som har med ekonomi att göra har blivit så komplicerat. Jag kan inte annat än hålla med. Och jag inser att det är paradoxalt – jag som nyss skrev om att det är otrevligt att drabbas av outtalade förväntningar borde ju jubla över detaljerade avtal och sånt. Men när detaljerna blir så många som de ofta är, orkar man inte läsa alla uttalade förväntningar innan man accepterar. Man orkar inte heller göra jämförelser mellan olika varumärken eller erbjudanden, det blir övermäktigt att ta till sig informationsflödet. Det här har bl.a. den amerikanska professorn Elisabeth Warren tagit upp i sin forskning, fick jag lära mig.

Undrar hur man skulle kunna göra jämförelser enklare, utan att smyga in en massa outtalade förväntningar? Jag har t.ex. bytt mobiltelefonoperatör nu åt mig själv och tre av barnen. Det fjärde barnet har redan den operatör som kommer att bli vår. Och jag skulle aldrig ha kommit mig för att byta utan att ha blivit erbjuden. Tyvärr. För å ena sidan ogillar jag att bli uppringd med erbjudanden (och har skaffat förbud mot telefonreklam, men det lär vara så att företag som man redan är kund hos har rätt att ringa ändå), å andra sidan skulle jag aldrig orka sätta igång hela den rumba det skulle innebära att ta reda på alternativ. Man blir ju matt bara man går in på en mobiltelefonoperatörs hemsida och ser alla olika avtal med olika Ikeamöbelliknande namn.

Onödigt krångligt var det i alla fall att byta operatör, eftersom vi hade tidsbundna avtal som måste sägas upp. Det här är väl tredje eller fjärde gången vi försöker, och nu tycks det faktiskt ska lyckas. Men om nån försöker pracka på mig ett nytt avtal hos en annan operatör vet jag inte vad jag gör…

Och inte orkar jag läsa allt som står i det flera sidor långa avtalet. Jag vet att man borde, men jag ”orkar” inte. Jodå, jag läser romaner och annat som är längre än så. Ändå… det skulle kunna vara enklare…

köande

Igår var jag uppenbarligen lite jäktad, utan egentlig orsak. Jag var rätt länge på jobbet, jag skulle på höstens första sambaträning och det skulle ha blivit ännu jäktigare att försöka hinna hem mellan jobbet och träningen, det kändes bättre att jobba lite längre i stället. Och jobb finns det, har två saker som ska vara färdiga inom september och som jag har svårt att se slutet på än, trots att de enligt mina planer borde vara klara redan.

Nåja. Träningen började kl 18 i Smedsby, det är väl en 6-7 km dit från mitt jobb, skulle jag tro. Men vilka bilköer! Jag hann i tid, men det var på håret. – Vad gör folk ute den här tiden, de kan väl stanna hemma, tänkte jag med gnisslande tänder. Efter samban skulle jag besöka ett multinationellt franchisingnäringsställe för att inhandla lite junk food, som jag hade utlovat. Tror ni inte det var lång kö där också… återigen, varför hålls folk inte hemma… 🙂

När man står i kö så där, har man tid att fundera på både det ena och det andra. Det kan inte hjälpas att man (läs: åtminstone jag) också ibland iakttar sina medmänniskor medan man väntar. Jag tittade bl.a. på en manlig medköare som höll en blombukett och en chokladask i handen. ”Fest”, tänkte jag. Ska han månne köpa mat till festen också? Nej, det skulle han inte, han köpte mat till sig själv och satt där och åt. Kanske han skulle till främmandes efteråt. Eller så hade han helt enkelt köpt blommorna och chokladen till sig själv. Eller till frun. Så höll han på att glömma blommorna vid ketchupen.

Jag iakttog också en av dem som jobbade där. De har arbetskläder, noterade jag, bl.a. svarta byxor med ett sånt där slankig-pommes-frites-emblem på rumpan. – Undrar hur det skulle vara att jobba på ett sånt där ställe, tänkte jag. Månne jag skulle trivas? Det är säkert stressigt. Jag skulle inte komma ihåg vem som har beställt vad, disträ som jag är. Tur att jag inte började med det. Ändå verkar det roligare än att sitta i kassan, tänkte jag vidare, och sneglade i andra riktningen på dem som jobbar i kassorna i det sstora varuhuset.

Det fick mig att tänka på en annan gång då jag råkade iaktta. Det är ju ofta så att man handlar samma typ av matvaror, man har ett visst basutbud och gör nån enstaka utvikning nån gång. Så jag brukar ibland smygtitta på vad andra har handlat och föreställa mig att jag skulle ha handlat detsamma, och vad jag då skulle laga av den maten. En gång hade jag verkligt svårt att låta bli att le, då jag stod i kassakön bakom en ung man som hade handlat två mikropizzor, två flaskor cider och ett paket kondomer. (Jag kanske har berättat det förr, men jag tyckte det var så rart.) Förhoppningar om en mysig date, kanske? 🙂

Nå, så småningom fick jag min mat och for hemåt. Jag hade ställt påminnelse på telefonen så att jag skulle minnas att jag skulle hämta mina PartyLite-ljus hos en kompis. Tror ni inte jag höll på att glömma det ändå… när jag kommer tillräckligt nära hemmet blir jag alltför mekanisk och gör som gamla hästar, styr hem utan att tänka…

skatt

Idag har jag lärt mig ett nytt ord. ”Plattskatt”. Fast när jag googlade på ordet (tänk, vad behändigt det är nuförtiden då man på nolltid får reda på de mest olika saker) var det särskrivet ”platt skatt”. Nåja, hursomhelst tycks det gå ut på att man betalar lika stor % skatt på nånting oavsett hur mycket man förtjänar, och socialdemokraterna menar att det inte är bra, eftersom det drabbar de mindre bemedlade i högre grad – har man inte 100 € är det mycket, och har man inte 10 € är det också mycket. Det stämmer säkert. (Även om jag annars spontant tycker att det där med samma % låter enkelt och lätt att förstå sig på.)

Men jag blir så förvånad då jag läser Katainens argument för att beskatta konsumtion i stället för inkomster: det handlar om valfrihet. ”Du kan välja hur mycket skatt du betalar eftersom du kan sluta värma huset med olja, i princip. Höjs inkomstskatten måste man alltid betala, om man inte säger upp sig.”

Jaha, så om man bor på hyra, och huset värms med olja, hur väljer man då? Flyttar? På vilket sätt är det annorlunda än att säga upp sig???

förväntas

Den där Förväntas är besvärlig. Förväntas kan tala med din egen röst, hårda ord som får dig att känna dig otillräcklig och gör att du börjar må dåligt eftersom du aldrig kan leva upp till Förväntas krav. Förväntas kan också tala med andra röster: med din chefs röst, med din makes/makas röst, med din förälders röst, med dina barns röst, med dina vänners röst, med din guds röst osv. Ofta hör du Förväntas inom dig, men Förväntas kan också tala högt ur någon annans mun.

Förväntas är extra besvärlig eftersom Förväntas sällan har låtit dig veta vad du gav dig in i, när du började studera, skaffade dig en hobby, gifte dig, började delta i din församlings verksamhet, började jobba osv. Du trodde att du skulle det och det, och det skulle du visserligen, men efterhand börjar Förväntas låta dig förstå att det ingalunda var bara det och det, utan du ska femtielva andra saker också. Eller, ska och ska, men Förväntas leder till besvikelser om du låter bli. Eller ännu värre, till kritik, utfrysning, avsked osv.

När man har börjat med någonting nytt, som man gillar, tänker man ofta optimistiskt att man nog ska klara Förväntas också, duktig som man är. Så, när Förväntas sticker upp sitt fula tryne lyder man snällt i början och känner att man nog gör rätt, även om man ibland blir förvånad över vad som Förväntas. Tiden går, och Förväntas börjar kännas som en allt besvärligare ledsagare. Till sist kan det komma en dag då man inte längre orkar med Förväntas och man kör huvudet i väggen. I värsta fall i en omgivning som är totalt oförstående över hur det kunde gå så.

Det är så individuellt hur mycket Förväntas man klarar av. Vad man kan tänka sig, acceptera, finna sig i eller stå ut med. Det som den ena gör med glädje, utan att behöva tvinga sig till att ”gilla läget” kan bli outhärdligt för den andra.

Förväntas borde motarbetas med alla medel. Vi skulle vinna mycket på att tala klarspråk. Jag tror inte att Förväntas någonsin kommer att försvinna helt, men, som Michael Jackson sjöng ”I’m starting with the man in the mirror, I’m asking him to change his way”… det är där man kan börja. Att inte ställa outtalade förväntningar vare sig på oss själva eller på andra. Säg vad det är du vill ha… helst redan innan du saknar det. Säg vad du är beredd att göra, innan någon annan tror någonting annat.

Jag kom att tänka på en sång som jag lyssnade mycket på i min ungdom. ”Ett liv”, heter den. Den finns tyvärr varken på YouTube eller Spotify, annars hade jag länkat till den. Den finns på en skiva av Pelle Karlsson. ”Välj ut den goda delen, och du skall bli rik…” sjunger han bl.a. Så sant, så sant. Och vad ”den goda delen” är rent konkret kan variera från person till person. Men den är värd att hållas fast vid. Trots att många av oss är marthor (vare sig vi är inskrivna i marthaföreningen eller inte) och gör oss bekymmer om mångahanda och tror att man Förväntas så mycket.

Stå på dig, annars gör nån annan det. Jag har övat mig på detta i minst 35 år och äntligen börjar det kännas som att jag klarar det, på allvar…

guldstjärnor

När jag var barn, kunde det hända att man fick en guldstjärna inklistrad i skrivboken om man hade skrivit riktigt fint. Det var lärarens sätt att sporra och berömma. Jag var en hejare på att läsa, men däremot kanske inte på att skriva snyggt. Det där estetiska har liksom aldrig varit min styrka, inte fingerfärdigheten heller. Men visst fick jag nån stjärna nån gång.

Jag funderade härförleden på det där med små belöningar, och hur de kan verka underligt uppmuntrande. Och så tänkte jag på att jag har fått lättare att gå upp i vikt med åren. Inte så att jag har problem med det, absolut inte, men frånsett att jag är fåfäng, så har jag ju både övervikt och hjärt- och kärlsjukdomar i släkten och vill gärna snuva generna på den konfekten så långt det låter sig göras.

Visserligen har jag redan hyfsade kostvanor, men sällan är något så bra att det inte finns utrymme för förbättring. Så jag tänkte att jag kan belöna mig själv med en ”guldstjärna” varje dag som jag har kunnat låta bli att stoppa i mig tomma kalorier i form av a) vitt bröd, b) ”sockrade saker” (godis, söta efterrätter, läsk, kakor, bullar…) och/eller c) alkoholhaltiga drycker. Inte för att jag är nån storkonsument av vare sig det ena eller det andra, men som sagt var, bättra sig kan man ju alltid, och spara inmundigandet av dylika lyxvaror till festligare tillfällen.

Så förra veckan, måndagen den 30.8, inledde jag mitt guldstjärnetänkande. Hur många imaginära guldstjärnor tror ni jag har lyckats få hittills…?

förargelseväckande

Det har diskuterats livligt i media om huruvida tiggeri ska förbjudas i Finland eller inte. Det är också en sak som jag bloggat om tidigare. Jag tänkte på saken igen idag då jag var i Helsingfors på jobb.

Det kan inte hjälpas – jag har visst ett gott hjärta osv., men jag förstår mig inte på tiggeri. Och jag tycker inte heller att man kan se det som att det skulle beröra endast en etnisk grupp och vara diskriminering. En annan form av tiggeri jag gärna skulle förbjuda är välgörenhetsantastarna, tänkte jag elakt idag. Ni vet, unga människor i västar med behjärtansvärda emblem, stannar en och frågar om man har tid en stund och vill att man ska donera pengar till svältande barn, regnskogar eller vad det nu är. Om det är förargelseväckande beteende och förbjudet att gå omkring och visa snoppen för folk, är det här också förargelseväckande, tänkte jag irriterat och blängde i smyg på de idealistiska ungdomarna. För jag blir förargad i stället för att beröras och vilja hjälpa när jag ser tiggare eller välgörenhetsantastare.

Fast sen tänkte jag vidare på det där med ”förargelseväckande”. Det kan ju vara väldigt godtyckligt, det där vad som väcker förargelse. Nån kanske blir förargad för att jag skriver fåniga blogginlägg. Borde bloggar i så fall förbjudas? Eller åtminstone inlägg som kan reta upp nån. Borde man förbjuda stora byxor med gällivarehäng, då vissa retar upp sig på såna? Osv. Vill jag faktiskt ha ett sånt förbudssamhälle. Nå nej.

Men varför är det där tiggandet så störande? Jag tror att det är en fråga om värden, och om hur man anser att det är rimligt och rätt att bete sig. Vi har fått lära oss att man ska göra rätt för sig och försöka sitt bästa. Jag har också präntat i mina barn att man inte får ”beiss”. När de var små var det så pinsamt om de frågade efter godis o.dyl. när vi var hos äldre människor. Man får inte göra så, bannade jag dem, om folk bjuder får man ta och säga tack, men man FÅR INTE fråga efter det ena och det andra… Och vad gör tiggare då, om inte ”beiss”.

Sen är det ju lite annorlunda med det där välgörenhets”beissandet”. Då tigger man ju inte för sig själv. Man gör rätt för sig genom att verka för det man tycker är gott. Ändå går det mig så på nerverna. Trots att jag själv t.ex. gått runt i byn, knackat dörr och sålt lotter till förmån för missionen.

Jaja. Som vanligt har jag ”tänkt mig själv i påsan”, alltså överbevisat mig själv om att mina tankegångar brister i logik…

kvinnor, män och arbete

Ja, det här är ännu ett tema som jag säkert skrivit om många gånger tidigare. Men jag kan bara inte låta bli, då jag läser i dagens Vbl att ”Samhället får betydligt mera valuta för pengarna genom att utbilda män än kvinnor”. I Finland, alltså. Kvinnorna studerar längre, är oftare hemma med barnen och betalar alltså inte tillbaks sin utbildning till samhället i samma utsträckning som män, menar OECD:s utbildningsjämförelse. Det stämmer säkert, när jämförelsen beaktar skatteinkomster och inbesparingar i socialbidrag, men inte den nytta samhället har av de resultat som anställda inom olika branscher producerar.  

Man borde ju räkna på ett annat sätt, vilket ju också framgår av FNB:s notis, eftersom t.ex. sjukskötare då är väldigt olönsamma att utbilda. Och som det sedan står: ”Resultatet skulle säkert vara ett helt annat om man beaktar vilka effekter en nedläggning av sjukskötarutbildningen skulle få för samhället”. Det gäller ju även för föräldrar som stannar hemma med sina barn. Hur skulle samhället se ut om ingen födde barn eller tog hand om dem??? Ja, jag vet att jag talar för min sjuka mor, jag som har varit en bidragstagare av rang och inte kommer att hinna betala tillbaks detta åt samhället innan jag går i pension. Men ändå. Det är sannerligen dags att också uppskatta arbetet med att ta hand om hem och barn, såheså.

Och jag tycker fortfarande att det är märkligt om jag som högutbildad kvinna borde få mindre lön under de futtiga år jag hinner jobba än en man som gör liknande arbetsuppgifter. För det kan inte enbart handla om att jag har kortare erfarenhet pga att jag har gjort allt möjligt annat, det måste finnas fler förklaringar…

talko

Talkoarbete lär vara en finsk företeelse, som inte har någon riktig motsvarighet i andra länder. Visst är det fint att man kan samlas och hjälpas åt att jobba för något gemensamt, t.ex. ett föreningshus eller för något välgörande ändamål. Men (och här får jag återigen en déjà vu-upplevelse ”har jag skrivit om det här förut och börjar det överhuvudtaget finnas saker i min lilla värld som jag inte skrivit om förut) när det gäller arbetsplatser eller offentliga inrättningar är jag mera tveksam till talkoarbetets välsignelse. Då känns det mera som utnyttjande för mig. Fast, vad ska jag säga om det… om folk vill och gladeligen ställer upp när det gäller att t.ex. måla om väggarna på jobbet. Eller att fixa en hockeyrink med talkokrafter… som den kommunala skolan och det kommunala daghemmet sen använder…

Är jag elak då jag tänker så?

ånger

I ett svagt ögonblick prenumererade jag på några nummer av den finska tidskriften Hyvä Terveys. Nu har jag fått det första exemplaret. Det verkar lovande, jag har hittat både ett och annat som genast fångade mitt intresse.

Ledarskribenten, om det nu kallas så i en tidskrift (jo, det måste det väl göra? det står ”pääkirjoitus”, och det betyder väl ledare, eller hur?) skriver om att ångra sig. Och om hur olika lokalkändisar brukar bli intervjuade i lokaltidningar när de har någon större bemärkelsedag. Och hur det då tydligen hör till att man ska få en fråga om vad man ångrar i sitt liv, och att man då ska svara ”ingenting”. Plus att man gärna ska lägga till att trots att man har haft svåra tider skulle man inte vilja byta bort en enda dag. Och om man inte har varit tangodrottning eller liknande så får man åtminstone samma typ av frågor när man har sitt femtioårskalas eller så.

Skribenten förundras över alla dessa människor som inte ångrar nåt, för hon ångrar en massa, och undrar om det inte finns nån annan i världen som klantar till det än hon? Hon skulle byta bort många dagar i sitt liv och ångrar än det ena, än det andra. Och så stöder hon sig på nån psykologiprofessor som menar att det hör till att man kan ångra sig, för då kan man också förlåta. Och att varje beslut har sitt pris, ångern hjälper en att hantera sitt eget handlande i fortsättningen.

Det stämmer säkert. Jag fick i alla fall ta mig en riktig funderare, för jag hör ju också till ”je ne regrette rien”-skaran. Det betyder ju inte att jag inte skulle ha klantat till det i mitt liv, och det ordentligt också. Visst ångrar jag t.ex. att jag har varit dum mot mina medmänniskor ibland. Men… det som har varit har varit. Jag ångrar det inte så att jag skulle gå omkring och gräma mig. Så om jag skulle få den där födelsedagsfrågan, vad jag ångrar i mitt liv, så skulle jag inte komma på något vettigt svar. För det jag i så fall har ångrat har varit småsaker. Jag ångrar inte att jag avbröt mina lärarstudier. Jag ångrar inte att jag gifte mig vid 22 års ålder. Jag ångrar inte att jag fick fyra barn. Osv. Det är ju sånt som ”gäller”, eller hur. Att jag sen kan ångra att jag har snäst åt mina barn nån dag då jag varit för trött… det är ingenting man behöver gräma sig över när man summerar sitt liv. Det var dumt, javisst, men mänskligt och det är förlåtet och passerat. Eller hur?

I stället brukar jag haka upp mig på då folk påstår att de inte är särskilt syndiga. För synden… tillkortakommandena och just de där sakerna som att man t.ex. snäst åt oskyldiga personer osv., sånt är ständigt (potentiellt) närvarande i mitt liv, åtminstone. Skulle tro att de är närvarande i allas liv. Och förstås, då ska man ju ångra sig, lägga av med att vara dum, be om förlåtelse och göra bättring. Så där kommer ångern in igen. Ändå tycker jag att jag inte ångrar mitt liv… 🙂 Få det att gå ihop, den som kan det….