typ av person-listan

Läste den här listan hos Daniela igår och tänkte fylla i den, men så kom maken och dottern hit till stugan och jag kom av mig så jag gör det i dag i stället.

Vad är jag för typ av person…

…på restaurang?

Den som helst prövar något nytt, och den som helst äter tre rätter och sitter läääänge och njuter av maten.

0172034590ff6bbcc6f78429af0eaf8677015625fa
Fast jag vill inte alltid prova på nåt nytt. Sushi är en absolut favorit!

…på nattklubben?

Den som vill dansa hela tiden. Evacuate the dancefloor, här kommer jag 😉

…på efterfest?

Öh… den som förmodligen INTE kommer på efterfest… numera. För trött för att vara motiverad 🙂

…på stranden?

Den som helst skulle ligga platt som en pannkaka hur länge som helst, men inte kan det pga. sin ljusa och känsliga hud. Ge mig en (ljud)bok och en plats i solen och jag är i paradiset <3

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

…i klädbutiker?

Den som hatar shopping och helst bara vill gå in och köpa plagg x direkt utan att prova och gå ut igen. Plagg x ska helst också vara på rea och så billigt som möjligt… Men tro det eller ej, jag har bokat stylingtid hos SandraEmilia, vann ska an rist kåssi? Mera om det en annan gång!

…hemma hos andra?

Hm, det beror på hos vem. Den som försöker vara hövlig och inte komma med åsikter eller snoka.

…på flygplan?

Den som sitter och njuter av att läsa eller sticka (med bambustickor) och tycker att det är bra men lite trångt för benen och inte vill flyga jättelångt och inte på natten för att det är så obekvämt. Inte flygrädd.

…en hel dag hemma?

Förutsatt att jag är ensam: Det bästa som finns, att få disponera sin tid själv. Sova så länge jag orkar, äta vad jag vill och göra det jag vill och vara ifred.

…i ett förhållande?

Den som förmodligen inte är så lätt att leva med. Vill vara i fred, men ändå gosa mycket. Har ingen som helst förståelse för svartsjuka och förbehåller mig rätten att umgås med vem jag vill oberoende av ålder eller kön.

…på morgonen/kvällen?

På morgonen om jag ska jobba: snoozar aldrig. Antingen stiger jag upp genast när det är väckning eller så ligger jag kvar i 15 minuter och kör stretching-, andnings- och avslappningsövningar för att komma igång (alarm, så att jag inte ska somna om och försova mig). Vill ha minst 1,5 timmar på mig innan jag ska iväg, förutom när jag ska hålla spinning 06:45, då blir det bara en snabb första frukost, borsta tänderna, klä på mig och iväg. Om jag är ledig beror det på hur det känns, om jag ligger kvar och somnar om femtielva gånger eller om jag stiger upp genast. På kvällen lägger jag mig oftast tidigt, mellan kl 21 och 22 oberoende av om jag ska jobba eller är ledig. Jag har lovat mig själv att jag som regel ska unna mig en natt om minst 9 timmar.

IMG_1960
Frukosten är viktig!

 

 

 

blåbärspaj

I dag plockade jag bär till en blåbärspaj. Tyvärr gräddade jag den lite för länge.

Receptet finns här (spelttimustikkapiirakka, på finska).

IMG_2008.jpg
Diiva gillar också blåbär, men hon får plocka sina bär själv. 
IMG_2009.jpg
Smeten blev lätthanterlig och gick bra att breda ut. Ingen smulpaj alltså.
IMG_2010.jpg
Det kunde kanske ha fått vara mer blåbär än 5 dl. 
IMG_2011.jpg
Och nu när jag har smakat en bit undrar jag om det hade varit bra med en gnutta salt i den här yoghurtfyllningen, eller i bottnen. 
IMG_2015.jpg
God paj, men om du bakar den så se upp med gräddningstiden, jag skulle tro att en halvtimme kan räcka bra!

sol, sommarlov, sockor och sånt

Tre veckor av mitt sommarlov har gått, fyra veckor är kvar. Och halva juli har passerat. Juli månad, som jag har tänkt att jag ska tillbringa i sin helhet i skärgården. Hittills har det funkat utan problem. Hittills har jag endast behövt tacka nej till en kompislunch 🙂 jag vill verkligen satsa på att vara här nu, i lugn och ro. Om någon nödvändigt vill träffa mig får hen komma hit…

Nå, vi får se. Ingen regel utan tänkbara undantag. Men jag njuter oerhört av den här fridfulla tillvaron.

Blomstersockorna spirar.

IMG_1990.jpg
Tills vidare utan blommor och band. 
IMG_2002.jpg
Blommorna och bladen är virkade. Nu skulle det gälla att fästa alla trådar och ånga sockorna så att de jämnar ut sig…
IMG_2005.jpg
…och att sy fast dem, kanske ungefär här? Så ska jag skaffa siden- eller spetsband att trä igenom ”hålranden” nedanför resåren högst upp på skaften. Men det får anstå till nån gång i augusti, då jag klär på mig igen för att fara in till Vasa som en helt vanlig kvinna…

I övrigt har jag som sagt mest tagit det lugnt. Fast under veckan som gått har jag faktiskt tvättat fönstren. Egentligen skulle jag gärna ha grundstädat stugan i maj, innan vi började vistas här, men det blev inte av förrän nu.

IMG_1999.jpg
Då och då tar jag fram mitt romanmanuskript och reviderar lite här och där. 
IMG_1992.jpg
Och så tränar jag förstås. Ljuvligt att kunna träna utomhus och ta ett dopp direkt efteråt. <3

Nu ska jag så småningom avsluta kvällen med lite styrketräning, yoga, bastu och ett kvällsdopp.

Emilias träningslista

Originalet finns här.

Tränar du?

Ja.

IMG_1463.jpg

Varför tränar du?

För att må bättre. Motverka allt stillasittande med rörelse. För att upprätthålla och öka rörligheten och smidigheten i kroppen. För att bli starkare. För att hålla vikten. Och för att det är så förbaskat roligt!

Hur ofta?

Jag försöker röra på mig/motionera ca 10 ggr/vecka. Det lyckas inte riktigt alltid. Och alla dessa motionspass är inte träning i egentlig mening.

Är du aktiv inom en förening?

Inte numera. Men jag är medlem i Hankmo IF.

Tävlat med något eller ska du delta i en tävling?

Jag har tävlat med karnevalsamba, två gånger. När jag var ung tävlade jag en gång i gymnastik. Men jag vill inte tävla, ogillar tävlingsidén. Jag vill inte vara bättre än andra (och inte ställa upp i tävling för att se att jag är sämre än andra, det skulle bara få mig att bli uppgiven). Jag vill må bra och känna att jag själv har flyt och går framåt för min egen del. Häromåret erbjöd ”mitt gym” personlig träning för den som vill delta i bikini fitness, och jag tänkte skriva en anmälan på skoj att jo, om det finns en klass för 50+, så :p … men så kom jag på att det kanske faktiskt FINNS nån sån och jag vill ju absolut inte tävla så jag lät bli att skämta om saken.

1157509_10151767236111067_881608029_n
Konstens natt i Vasa 2013. Foto: Gunvi Lundqvist. I år ska jag faktiskt hoppa in och dansa igen, fastän jag officiellt slutade med samba för två år sen 🙂

Äger du ett gymkort?

Jep, men jag får träna gratis eftersom jag själv är instruktör, så kortet är ”på paus”.

IMG_0777.jpg

Vad tränar du nu?

Den här månaden har jag semester, och tränar bara på egen hand. Det blir Bodypump, zumba, styrketräning för överkroppen och däremellan lite core/RPV (mage-rumpa-lår). Och yoga.

Vad är viktigast för dig med träning?

Det beror på. Det allra viktigaste är det som jag skrev ovan, att jag vill må bra. Om jag tänker på de där träningsformerna jag räknade upp nyss, så tränar jag bp för att bli starkare (och för att klara av att instruera…), zumba tränar jag också för att kunna instruera, men mest för att jag älskar att röra mig till musik – dans är min grej!, styrketräning för överkroppen tränar jag för att få vänster och höger sida i balans efter att jag har haft problem med vänster axel/bicepsfästet, core m.m. tränar jag för att ha en bra hållning och inte ha så ont i axlar, övre rygg och nacke då jag sitter mycket i mitt jobb. Yoga tränar jag för smidighet och styrka, men framför allt för att få lugn och balans i kroppen. Mycket avslappning och andning ingår.

 

Har du mål med din träning?

Jo… men de kunde kanske vara tydligare. När det gäller styrka är det absolut överkroppen, armarna och axlarna som är min svaga punkt. Det första målet är att vänster sida ska bli lika stark som höger. Den är mycket bättre än i vintras, men inte lika stark än. Det andra är att få mera ork i deltoideus-musklerna, jag har så svårt med… nå, nu kommer jag bara på finska och engelska uttryck: pystypunnerrukset, overhead presses, alltså att stå och trycka vikter uppåt, överarmarna och axlarna blir så fort trötta. Och de musklerna skulle behöva vara starka hos den som sitter och skriver mycket. Samtidigt som de behöver lära sig att slappna av!

Konsumerar du kosttillskott?

Jo, i massor… enligt rekommendation av min PT och BioSignature-metoden. De är alltså specifikt utvalda på basen av min fett- och hormonbalans. Magnesium, C-vitamin, zink, fiskolja, probiotika, multivitamin och D-vitamin.

Vilken träningsform gillar du mest?

Nå, jag får väl säga att jag gillar de grenar jag instruerar, annars skulle jag inte instruera dem: Bodypump, spinning och zumba. Men min favoritgren är BodyCombat! Jag gillar de flesta former av gruppträning.

Vilken träningsform gillar du sämst?

Enformiga saker, som löpning… fast löpning också har sin tjusning ibland. Bollsport, friidrott. Och väldigt skuttiga gruppträningspass, som BodyAttack, är inte heller min grej. En bidragande orsak till detta är att jag har en fotskada som gör att jag inte kan springa över 10 km och inte heller hoppa hur mycket som helst utan att få ont. En annan orsak är att jag har så ömma bröst och svårt att hitta en tillräckligt effektiv sportbh.

Vad tycker du om vilodagar eller uppehåll i träning?

Behövs absolut. Jag brukar försöka ha 1-2 vilodagar per vecka, då jag möjligen går nån liten promenad med hunden och/eller stretchar eller yogar, men inte anstränger mig. Det lär vara extra viktigt för mig, enligt PT:n, att vila tillräckligt eftersom min kropp signalerar att stressnivån har varit på tok för hög under på tok för lång tid. Nu har vi kommit överens om att jag förutom 1-2 vilodagar per vecka ska ha en vilovecka per månad.

Träna ensam eller tillsammans?

Jag gillar gruppträning, då får man peppa och inspirera varandra. Men jag gillar också att träna/motionera ensam. Hundpromenader är perfekt vardagsmotion. Fast då ÄR man ju inte ensam, hunden är med 🙂

Hur viktigt är ditt utseende för dig då du tränar?

Ujuj, skulle jag tänka på det skulle jag inte täckas träna… jag blir alltid knallröd i fejset och genomsvettig… Jag skulle vilja se sportig och fräsch ut, men ack nej :p

IMG_1083.jpg

Favoritträningskläder?

Åtsittande och elastiska.

IMG_1698.jpg

Favoritträningsredskap?

Bodypumpstången, hantlar, yogamatta.

IMG_1722.jpg
En foamroller är också bra för kroppsvården!

Handen på hjärtat: stretchar du?

Jo, men jag borde nog stretcha mera. Nu blir det extra mycket stretch, då jag unnar mig längre yogapass (minst 30 min) varje dag. Det känns redan att flera delar av kroppen är smidigare, efter bara en dryg vecka.

 

 

onödigt skällande

Har man en hund med vakthundsgener, får man vara inställd på att hunden vaktar och säger till om hon tror att det finns något i närheten som hon behöver säga till om. Hon varnar och beskyddar. Min hund är rasmässigt en blandning av vakthund, vallhund och råttfångare, vilket stämmer bra med hur hon beter sig (hon vaktar, vallar och fångar möss/sorkar). Hon är en mittelspitzbordercollieschnauzer, rätt originell blandning, antar jag.

11150297_10153195713858058_8406362576594905412_n

Samtidigt så ska ju inte hunden behöva bära ett för stort ansvar. Hunden borde ju kunna lita på att människorna också fixar att ta hand om vissa detaljer. Ska man tro på Cesar Millan (och det ska man väl 🙂 ) så är det människan som ska vara the Leader of the Pack.

Det finns förstås olika sätt att fostra en hund, och människan kan också ha olika önskemål och avsikter med att fostra (eller låta bli att fostra) sin hund till att reagera på ett eller annat sätt i vissa situationer. Jag har tidigare skrivit om bekymret med att min blandrastik Diiva ibland är så arg på mötande hundar, små barn och fordon som hon inte förstår sig på (t.ex. pulkor eller cykelkärror). Att vi inte helt kommit till rätta med den saken än beror helt på mig, jag har helt enkelt inte energi nog att fara av och an med henne till olika miljöer tillräckligt ofta för att vänja henne med att fokusera på mig och strunta i omvärlden. Dessutom är det faktiskt så att om vi är i ovanliga miljöer, t.ex. i stan, så är hon inte alls lika stöddig som hemma… om det hela tiden finns trafik, människor osv. runt omkring har hon liksom inte tid att fokusera på någon enskild hund eller annat. När vi är tillbaka i vår egen miljö där man möjligen möter en eller två hundar, en handfull bilar och tre cyklister under en promenad på flera km är situationen en annan. Ibland möter vi ingen alls.

Hursomhelst, det jobbigaste just nu är att hon skäller så mycket vissa nätter. Jag vet inte vad det är som hon hör, men jag tror att det kan vara något djur som kommer för nära stugan. Vi befinner oss alltså i skärgården, på en ö utan grannar inom synhåll, det är så långt mellan stugorna här. Vad det nu är som ibland promenerar omkring här – en hare, en räv, en grävling, en älg…? så tycks det störa henne oerhört. Hon kan nog morra till också om hon hör festande människor på håll, men det här verkar annorlunda. Och hennes uppmärksamhet påverkas helt klart av att jag måste få ha fönstret vidöppet för att inte storkna av värme då jag ska sova. Då strömmar både ljud och dofter in och stör hennes – och vår – nattsömn. Suck.

  • Men stäng fönstret, tycker kanske nån. Ok, men det går bara inte. Tanter i klimakteriet har ofta varmt. Och nu är det inte bara jag, utan maken också som tycker att det är varmt när han är här med oss.
  • Sluta bada bastu, tycker kanske nån annan, då blir det svalare i stugan… Jo, det stämmer säkert, men då jag tycker så mycket om att bada bastu varje dag när jag är här… Bastubadandet gör också att det är ännu varmare på loftet, där vi skulle kunna sova utan hund och ha öppet fönster på loftet i stället för att sova där nere i alkoven. Det har vi försökt. Men där är det ännu varmare, och fönstret är inte lika nära sängen, så då får vi svettas ännu mer.

Inte är det lätt när man gör det svårt för sig 🙂

Hursomhelst, visst skäller hon där hemma också. Men sällan på natten. Märkligt nog är det som om hon skulle skälla mera där om jag är trött och vill vila på dagen. Som om hon skulle tro att hon måste vakta extra mycket då. Jag har märkt att det är bättre om jag ligger i sovrummet i stället för på soffan. Hon får inte vara i vårt sovrum hemma. Här i stugan finns det bara ett rum + loftet, man kan inte stänga in sig.

  • Flytta ut henne i uthuset, föreslog min syster. Vi funderade på saken (uthuset fungerade som vår stuga de första åren, så hon har sovit där tidigare när vi också sov där). Men jag tror att hon skulle skälla minst lika mycket då, om de där samma varelserna tassar omkring. Kanske ännu mer, då hon inte skulle ha koll på mig? Hon tror ju att hennes uppgift i livet är att vara min bodyguard och områdets säkerhetschef. Vilket också är bra på sitt sätt, visst är det en trygghet att ha en vakthund, jag är ju ofta ensam människa här. Det är bara när det gäller getingar, humlor, bollflugor och andra stora surrande insekter som hon gömmer sig och överlåter ansvaret till mig 😀

Över lag har jag försökt med ”belöna korrekt beteende”-taktik i stället för att bestraffa oönskat beteende. Men jag har faktiskt börjat snäsa åt henne när hon morrar åt människor/hundar som vi möter. Det kan hända att det hjälper lite.

Att belöna nån som låter bli att skälla på natten är liksom svårare. Om man belönar hunden när den lär sig sitta på kommando, är det lätt att veta när beteendet är rätt – hunden sitter. Men hunden är ju tyst under största delen av natten. Inte kan jag ju hålla på och belöna henne då, när vi sover… och om jag belönar henne när hon tystnar kan hon ju tro att jag belönar henne för att hon skällde?

IMG_1651

 

Är det så att man borde avstå från att skaffa en hund med upprättstående öron och krullsvans (= vaktgener) om man inte vill att hunden ska skälla i tid och otid, eller skulle jag kunna få henne att förstå när det är ok att skälla (man får säga till om någon människa kommer, men man behöver inte bry sig om att en hare sitter på gården). Suck. HUR?

Jag fick också ett tips om antiskällhalsband, och försökte läsa på lite om hur de fungerar. Men det lät inte riktigt som att ett sånt skulle vara något för oss.

Samtidigt så är hon ju så bra på många sätt. Om jag jämför med övriga hundar i vår extended family så:

  • hon dreglar inte
  • hon snarkar inte
  • hon äter och dricker snyggt utan att drälla på golvet
  • hon skäller inte för att få uppmärksamhet, t.ex. för att tigga
  • hon drar in rätt måttligt med skräp och smuts

Mattes gullavovve, hur ska jag få dig att förstå att du ska vara tyst när jag behöver sova?

481117_10151039294153058_511278632_n

vad ska barnet heta?

Kristina  skrev ett inlägg om att välja namn till sina barn, och det ämnet intresserar mig så mycket att jag kände att jag ”måste” skriva ett eget inlägg om saken, annars hade min kommentar blivit längre än hennes inlägg 🙂

Nu är ju saken inte direkt dagsaktuell för oss, eftersom yngsta barnet redan är 19, men jag lever ju fortfarande i den där världen där jag är väldigt mycket mamma och väldigt intresserad av sånt som rör barn och familj. Visst, tiderna förändras, men jag tänker mig ändå att det finns mycket som är bestående när det gäller att få barn och att sköta barn. Själv önskade jag mig fyra barn, eller minst två och högst sex, och det blev fyra.

När vi väntade vårt första barn funderade vi förstås mycket på vad barnet skulle heta. Jag ville ha ett namn redan från början. Att barnet inte skulle vara ”babyn” eller ”lillen” el.dyl. fram till dopet. Hen skulle vara en egen person med ett eget namn så fort hen var född. Maken har ett fadderbarn, sin brorson, som heter Roger Matias. Maken råkade få syn på fadderbrevet i en låda och sa spontant att Matias är väl ett trevligt namn, kanske vår baby kunde heta det? Jag tyckte också att det lät bra, och så skrev vi Matias som namnförslag ifall det skulle bli en pojke och Elisabeth om det skulle bli en flicka. Elisabeth bara för att jag alltid gillat det namnet.

Det blev en Matias, och jag skulle förmodligen ha stavat namnet Mattias med två t, men så hade hans farmor broderat en vepa med devisen ”Lär dig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta” till Matias och skrivit hans namn med ett t på baksidan av vepan, så det fick bli så. Vad vi inte alls hade koll på då, var att Matias/Mattias/Mathias var och kom att vara ett väldigt populärt pojknamn då, i slutet av 80-talet, och också på 90-talet.

Min mommo tyckte att det var för bedrövligt att pojken skulle heta Matias. När hon var barn var det bara gamla gubbar som hette Mattias. De kallades ofta Matt. Själv hade jag aldrig känt nån gammal Mattias, så för mig lät det inte gammalt alls. Däremot tyckte jag att det lät urgammalt när vissa bekanta gav sina söner namn som Jakob och Isak, ojoj, nu är det bara Abraham som fattas för att de gammaltestamentliga patriarkerna ska ha återuppstått, tänkte jag. Numera är man ju så van med både Jakob och Isak att de namnen inte alls känns ålderdomliga, men någon liten Abraham har jag faktiskt inte träffat.

Sen ville jag att barnen skulle ha tre namn, eftersom jag gillar det där med namn och man får ha tre förnamn i Finland. Jag ville också vara traditionell och släktkär, därför blev det ett förnamn från min släkt och ett förnamn från makens släkt. Med första barnet var det enkelt – han fick heta som morfar och farfar. Matias John Magnus.

18138_229384078057_3777900_n.jpg
Jag råkade inte ha något babyfoto av Matias till hands, så det fick bli en bild av oss två från nyårsafton 2009, min pappas 80-årsdag. 

När vi väntade vårt andra barn (det är 1 år och 11 månader mellan de två första) var jag helt övertygad om att jag ville att barnet skulle heta Marina om det blev en flicka. Matias och Marina skulle låta så bra tillsammans, tänkte jag. Marina är också ett namn som jag alltid gillat. När jag gick i folkskolan (jo, jag är så gammal att jag har gått i folkskola och inte i grundskola) hade jag en väldigt trevlig klasskamrat som hette Marina. Och när jag gick i Värdinneskolan som 19-åring, delade jag rum med en annan trevlig Marina. Tänk, jag minns inte ens vad vi hade som namnförslag ifall Marina hade blivit en pojke? Kanske Martin?

Marina Ida Margareta, heter hon. Ida efter makens farmor och mormor, båda hette Ida, och Marinas egen farmor hette också Ida, fast hon hade Alice som tilltalsnamn. Margareta efter mig och min mamma, vi heter Margareta i andra namn.

IMG_1173.jpg
Någon babybild av Marina råkar jag inte heller ha till hands. Här blir det i stället en morsdagsbild där både min syster och min mamma också är med. 

Sen dröjde det lite längre till barn nr 3, eftersom jag utbildade mig till barnmorska mellan nr 2 och nr 3. Annars tror jag nog att jag velat ha barn nr 3 ungefär när Marina var tre år. Jag har haft lätt för att bli gravid, det har tagit högst två månader efter att vi börjat försöka…

Martin Anders Johan föddes när Matias precis hade fyllt 8 och Marina 6 år. Martin var också ett sånt där namn som jag alltid gillat, av någon anledning. I något skede av ungdomsåren, när jag inte ännu på allvar funderade på att bilda familj, hade jag fantiserat om att jag skulle ha fyra barn som skulle heta Johnny, Jenny, Daniel och Martin. Maken var inte särskilt förtjust i namnet Martin, men lät mig få min vilja fram, eftersom Matias, Marina och Martin ju lät bra ihop. Att de två andra namnen blev Anders Johan är en släktgrej, makens farfar hette Anders Johan, och det hette min morfarsfar också.

265009_10150236252663058_3647601_n-2.jpg
Äntligen ett bebisfoto! Martin och jag i ByaNytt då det begav sig. 

Nummer fyra föddes när Martin var ca 1 år och 8 månader. Då var det knepigare att hitta på ett namn. Vi tyckte ju att vi ”måste” hålla oss till Ma-traditionen, när vi nu redan hade tre barn med namn som börjar på Ma. I vår by är det många som heter Näsman i efternamn, så det fanns redan Marcus och Mats Näsman. Onödigt att ställa till förväxling med att välja samma namn som någon bysbo har (dessutom är de släkt med oss), tyckte vi. Vi tittade i almanackan, grubblade och funderade. Mauritz och Mats-Erik var två förslag, som röstades ner. Max, fick det bli. Att folk sen trodde att vi hade uppkallat honom efter radioreportern Max Jansson, fick vi ta med jämnmod. Max Albert Viktor. Albert efter min pappa och hans pappa, pappa heter John Albert och hans pappa hette Albert Leander eller om det var Leander Albert, nu blir jag osäker. Han kallades visst Bert. För mig var han ”faffa”, och jag var så liten då han dog, fem år om jag minns rätt. Viktor efter makens morfar.

Om någon av de två yngsta hade blivit en flicka hade hon fått heta Magdalena Eva Elisabeth. Och hade vi fått en flicka till hade det troligtvis blivit Margita, men då vet jag inte vilka andra namn vi skulle ha valt… 🙂

IMG_1843.jpg
Max 1 år, gillade INTE att vara till fotografen <3

sockorna växer

Jodå, det går framåt med mitt sockprojekt. De blir lite ojämna, eftersom inte alla restgarner jag använder är av samma kvalitet. Men det gör inget, det är så spännande att se hur de börjar se ut.

IMG_1977.jpg
Det är faktiskt inte så invecklat att sticka dem, men visst är det petigt. Här syns det att de självrandande garnerna gör att paret inte blir lika. De där små flätorna var lite krångliga, det är svårt att hålla bara en maska på en hjälpsticka utan att stickan glider ur hela tiden. 
IMG_1978.jpg
Så gäller det att hålla garnet lagom löst och lagom spänt när man stickar ”figurer” med flera färger. Det är inte heller så enkelt… men de lär jämna upp sig om man ångar dem när de är färdigstickade. 
IMG_1980.jpg
Oj, vad jag slet med den där ”blomraden” i går, den där lila som är ett par cm från stickorna. Det finns videosnuttar på youtube med ”flowers in a row”, som visar hur man gör. Men den som stickar gör det på engelskt vis, vilket förvirrar den som inte brukar hålla garnet så…. jag fick riva upp ”blommorna” tre gånger innan jag äntligen fick dem rätt. Och särskilt fina blev de inte. 
IMG_1981.jpg
I dag har jag knåpat ihop blomraden på den andra sockan. Puh. Lite till, så är skaftet till vänster också färdigt enligt grundmönstret.

Men eftersom jag använder tunnare garn, är skaften kortare än jag skulle vilja ha dem. Det får bli några cm till innan jag tar itu med hälen. Nu är frågan om jag ska upprepa någon av mönsterdelarna, eller om jag ska ta en andhämtningspaus och sticka vanlig resår 🙂 Den som lever får se!

det där med att starta ett företag

Jag vet ju inte ännu säkert om jag ska starta ett företag, men chansen/risken är stor att det blir så, om jag ska kunna jobba som Personal Trainer så småningom. Det finns redan rätt många PT:s ”out there”, så det är inte helt lätt att få en sådan anställning. Det finns kanske inte heller hur många kunder som helst att s.a.s. dela på. För visst kostar det. Som ordstävet säger, ”smakar det, så kostar det”. Och smakar, det gör det, kan jag säga av egen erfarenhet. Gruppträning och motion på egen hand är mycket bra, men det är ännu mer inspirerande att ta hand om sig själv och sitt välbefinnande när man får individuella råd och stöd.

Bortsett från just den där kommande PT-biten, vet jag faktiskt inte ännu om det är bättre att ha ett företag och/eller att vara anställd. Jo, det är bättre att vara anställd, anser jag (åtminstone för mig), om man har ett enda jobb och en enda arbetsgivare. Då är det arbetsgivaren som har det ekonomiska ansvaret, och arbetstagaren gör det hen ska, får lön och andra förmåner och så är det bra med den saken. Alla sociala avgifter är ordnade, arbetshälsovården är ordnad (den varierar, men den ska vara ordnad på något sätt), vecko-  och semesterledigheter ordnas osv.

Men, om man som jag planerar, vill jobba mera fritt och med flera arbetsgivare/samarbetspartners, då? Föregående läsår hade jag två arbetsgivare, universitetet och gymmet. Året innan var det universitetet och vuxeninstitutet som gällde. Inga problem där, än så länge i alla fall. Det som kanske är mest förargligt med ett sådant arrangemang är att lönen för gympatimmarna räknas som biinkomst, och alltså har en högre skatteprocent. Jag får förstås skatteåterbäring då i stället, och det är väl vackert så, men det känns onekligen lite snopet då ca hälften av gympalönen försvinner som sociala avgifter och skatter. Trots att jag är tacksam över att slippa hålla reda på att skatten och pensionsförsäkringen är betalda.

Följande fråga blir då hur det skulle vara om jag inte skulle ha någon fast anställning alls, utan bara frilansa. Det skulle nämligen vara fullt möjligt. Jag har min delinvalidpension, så jag är inte ställd på bar backe. Men, den begränsar också naturligtvis hur mycket jag får/behöver jobba, vilket är en viktig del av det hela – om jag är konstaterad partiellt arbetsoförmögen ska jag ju inte förivra mig och börja inbilla mig att ”orkar jag med det, så orkar jag med det” tills det blir en krasch igen. Oberoende av om jag är anställd eller frilansar, måste jag hålla reda på att det inte blir för mycket.

Frilansar jag, skulle jag alltså bl.a. kunna jobba som timlärare inom universitetsvärlden. Få undervisa i sånt som jag kan, utan att behöva ha det där helhetsansvaret med grundläggande planering och utveckling av kurserna. Jag skulle få koncentrera mig på att utveckla min egen undervisning. Och så skulle jag kunna fortsätta att hålla gympatimmar för olika arbetsgivare.

Nu kommer vi till de osäkra momenten:

  • Vill nuvarande och andra tänkbara arbetsgivare fakturera mitt presumtiva företag, eller vill de att jag är timanställd? Jag har hört att det varierar, att vissa t.ex. inte vill fakturera enmansföretag inom träningsbranschen, utan vill betala lön i stället.
  • Hur fungerar det då man har ett företag? Stämmer det, som jag har fått för mig – att man då t.ex. kan bestämma sig för att ta ut en viss lön per månad ur företaget oberoende av den aktuella omsättningen (förutsatt att företaget har tillräckligt med pengar på kontot för att kunna betala ut lön)? Det skulle ju onekligen underlätta, med tanke på att jag bara får förtjäna xxxx € per månad. Och jag vet inte hur Keva följer upp detta, om det är ok att förtjäna t.ex. xxx7 € en månad, fastän det skulle vara 7 € över gränsen, bara jag förtjänar 7 € mindre en annan månad under samma år. Det måste jag ta reda på.
  • Och sen har vi alla de där förmånerna som jag kanske blir utan, eller som åtminstone känns osäkra och bör kollas upp – hur går det med alla möjliga faciliteter vid universitetet, vad har jag tillgång till; hur ordnar jag min arbetshälsovård; vad blir det tänkta värdet av de förmåner jag går miste om (inte bara ekonomiskt, utan också immateriellt) – går jag miste om dem? Alltså, t.ex. sånt som att jag får träna gratis när jag är gymanställd eller delta gratis i en kurs vid vuxeninstitutet då jag är timlärare osv.

Allt det här, och mycket mer därtill borde jag få reda på. Kanske det ändå är bäst att låta företaget enbart omfatta PT-verksamheten? Det lär vara så att om man omsätter högst 5000 €/år, så är man inte momspliktig, och då blir det enklare…

Se där något att fundera på!

inte som alla andra

Inspirerad bl.a. av Daniela har jag funderat på det här med att inte känna sig riktigt som ”alla andra”. Det är förvisso inte första gången jag tänkt på det, men ändå… Jag minns en gång för många år sen, då jag var programledare under något… möte, samkväm… minns inte vad det kallades, men det var i alla fall en trevlig tillställning som församlingen hade ordnat. Av någon anledning kom det där temat med att inte vara som andra upp, eller att känna att man inte riktigt passar in. Det var inget officiellt tema för tillställningen, men det kom liksom ändå på tal i den familjära stämning som rådde. Och det intressanta var att vi var så många som inte ”passade in”. Vem är då egentligen de där ”alla andra” som man inte är likadan som, kan man ju fråga sig…

Skämt åsido, alla vet vi ju att de där ”alla andra” inte finns. Ändå kan vi känna oss udda och utanför, både i positiv och i negativ bemärkelse. Numera har jag accepterat att jag inte är som alla andra, och icke-är som andra med flaggan i topp. Märk väl, jag inbillar mig inte att jag är bättre än andra bara för att jag är udda, absolut inte! Jag har bara lutat mig tillbaka och är tillfreds med att jag är jag och ingen annan. Vilket jag förvisso gjort då och då under livets gång, men det känns som att jag är närmast att vara mitt sanna jag nu. Jag har anpassat mig så att det räcker och blir över, nu är det slut på den saken.

Så till en förteckning över företeelser där jag känner att jag inte är som ”alla andra” (ska läsas med glimten i ögat):

  1. Jag tycker verkligen inte att det är snyggt med helskägg på karlar. Ok, jag är den första att framhålla att man har rätt att klä sig som man vill, ha den frisyr man vill osv. och där måste det ju också ingå att få ha skägg om man vill, men näää…. Titta t.ex. på de här glada islänningarna… suck :p
  2. Jag blir INTE mätt av en Magnumglass, en avokado, ett kokt ägg… eller en tesked kokosfett i kaffet. Det ska till mycket mer än så!
  3. Jag har inte legat vaken och oroat mig när familjens ungdomar varit ute om kvällarna eller nätterna.
  4. Jag skulle bli vansinnigt irriterad om jag hade någon älskling som skulle ringa mig flera gånger om dagen för att höra hur jag har det.

Någon som känner igen sig?

härliga måndag

Den som känner mig eller har läst mina skriverier en längre tid har knappast kunnat undgå att lägga märke till att jag gillar måndagar. Inte för att jag ogillar veckans övriga dagar, utan för att måndag alltid känns som en nystart, då allt fortfarande är öppet och hela veckan ligger framför en med alla tänkbara och otänkbara möjligheter som finns i den rådande situationen. Måndagskänslan blir inte sämre av att jag är ledig.

Nu ser jag fram emot en vecka med träning. ”Skärgårdsworkout”, som jag skämtsamt kallade det på facebook i fjol. Det kan hända att det var någon av mina vänner som myntade uttrycket? Påminn mig, om jag har glömt.

Jag har ju gått hos en PT i närmare ett år (sammanlagt 7 besök) för att mäta fettprocenten i kroppen och via kosttillskott m.m. få en bättre balans i hormonerna. Han har också gjort ett träningsprogram åt mig för att jag ska stärka min svagare arm, den vänstra, som har orkat mycket mindre än den högra och därför också ställt till med problem. Under det sjätte besöket bestämde vi att jag ska börja sätta det här med vila och träning i system ännu mer än tidigare, och det diskuterade vi också under det sista besöket.

I mitt fall skulle det innebära att ca tre träningsveckor alltid åtföljs av en vilovecka. Under viloveckan ”får” jag givetvis också röra på mig, men jag ska undvika större ansträngningar. Jag ska hålla mig till hundpromenader, stretching och avslappning och bara hålla det jag ”måste” vid gymmet, inte träna själv. Eftersom jag har så få gymtimmar under sommaren, blir det ännu lättare att förverkliga viloveckorna. Jag bestämde att månadens första vecka, eller den vecka som innehåller månadens första dag, får bli vilovecka. Under viloveckan ska jag också hålla paus med kosttillskotten.

Tränaren föreslog att jag stegvis ska öka träningsintensiteten, så att den första veckan av tre är måttlig träning, andra veckan mera intensiv, och tredje veckan så intensiv att jag börjar längta efter viloveckan. Det ska bli intressant att se om och hur det fungerar, juli blir första månaden då jag ska pröva på detta. Och genast stötte jag på ett ”problem” – första augusti infaller på en måndag, vilket innebär att det skulle bli fyra träningsveckor i stället för tre den här gången. En vilovecka plus fyra träningsveckor lär också vara ett vanligt koncept, så det är inte heller omöjligt att göra så. Jag får se hur det känns! Hursomhelst, det var andra gången jag höll en vilovecka nu, och båda gångerna har jag börjat känna en ”åh, kan jag inte få börja träna snart”-känsla, och det lär vara ett tecken på att återhämtningen fungerat som den ska.

I dag ska jag träna Bodypump. Jag håller inga egna bodypump-timmar under sommaren, men vill ändå försöka memorera programmet ifall det skulle bli aktuellt med något inhopp i augusti, och förstås också för att träna själv. Om någon undrar över vad Bodypump är, så kan ni se en snutt här:

https://www.youtube.com/watch?v=cLwc2q0oxfk

Det är alltså ett licensierat koncept. Man måste vara certifierad instruktör för att få hålla bodypump-timmar, och man får bara hålla dem vid ett gym som har licens. Jag är stolt över att vara en Bodypump-instruktör, det var inte helt lätt att bli godkänd 🙂

Och det är så roligt!